Det jag kan känna ibland är att de hade känts bättre i mitt ? om min pappa gått bort för då hade han åtminstone en anledning till att inte intressera sig för mig och min familj en anledning till att inte ringa och hälsa på..
Men så är det inte.. Han har bara jävligt dåliga anledningar och undanflykter till varför han inte kan och inte vill..

Jag går även och tänker hur det ska bli när pappa blir äldre och kanske behöver hjälp med vissa saker, är man då villig att hjälpa.. När man aldrig fick nån hjälp själv, när man som mest behövt den..

Jag tänker på min mamma som till och med hjälpt mig när jag som minst förtjänat nån hjälp, som alltid stöttat mig i allt jag gjort, som alltid finns där och ger mig råd, älskar mig villkorslöst och är precis en sån mamma som jag vill vara till mina barn..

I kolsva blev allt bättre för min del, jag trivdes bra i skolan och tyckte de var jätte kul att äntackatha nån att prata med om allt och inget, nämligen min dåvarande bonus sysster allt var hur bra som helst i ca 2 år, sen tog den lyckan slut. Mamma och hennes kille separerade och vi flyttade tillbaka in till stan!

De var i den här vevan som min bror kontaktade våran biologiska pappa och mamma blev såklart förtvivlad och ledsen över de. Hon var naturligtvis orolig att vi skulle börja må dåligt igen över våran kontakt med pappa!
Jag hade dåligt samvete för min brors handling, samtidigt som jag tyckte de var ganska spännande att träffa min pappa som jag inte sett eller pratat med på 10 år.

Tankar om en extra släkt jag saknat med farmor och fastrar och kusiner börjar snurra i mitt huvud! En tro att allt ska bli bra och att man ska ha en jättebra relation med alla dem igen, men nej.. Riktigt så enkelt var det inte, allt kändes bara främmande och konstlat. Vad pratar man om med nån man knappt känner?!

Ibörjan ville pappa umgås med oss ganska mycket och hörde av sig ganska ofta, vi fick träffa alla släktingar på pappas sida och gjorde massa roliga saker ihop! Men sen visade han sina rätta färger och blev sämre på att höra av sig och prioritera andra saker.

Idag pratar jag med honom kanske som mest 4ggr per år träffas kanske som mest 2ggr per år och allt verkar bara handla om pengar i hans värld vilket jag är van att leva utan.. Jag skulle vara betydligt mycket gladare om han kände att träffas är viktigare och mer betydelsefullt än att bara komma när man har råd! Som att man tar betalt för att träffas =/

Som nu när jag fyllde så ringde han och innan han äns hann gratulera mig så ursäktade han med att han inte hade några pengar och inte kan komma tomhänt och ta en fika vilket jag hade uppskattat mer än presenter.. Men alla är vi olika och jag har ju turen att ha en sån fantastiska mamma som gjort allt för mig och mina bröder och ställt upp i vått och torrt! Samt har jag världens bästa mormor och morfar som ställt upp för oss ända sen jag kom till världen! Jag kan allt som allt säga att jag har haft en bra barndom fast med taskiga förutsättningar som vi har tacklat och som stärkt våra band!

Jag har valt att börja skriva blogg för att skriva av mig! Här kommer jag berätta lite om mitt liv och hur min uppväxt varit och hur den har påverkat mig nu i mitt vuxna liv.

Jag är en glad, sprallig, impulsiv och spontan tjej på 26 år och har 2 underbara barn tillsammans med min sambo. Utan min underbara och starka mamma skulle de förmodligen inte blivit så!

Mitt liv har inte varit så enkelt, när jag var 4 år så skiljde sig min mamma och pappa. Det är ju inte så konstigt och nåt som många föräldrar gör för att de inte fungerar mellan dem, men i mitt fall handlade de om våra liv och vår säkerhet. Vi förstod inte då vad som hänt och jag minns att jag var arg på mamma och alla som separerat oss från våran pappa, samma kväll som vi flytt huset till vårt temporära hem hos min mormor och morfar kom pappa dit och skrek utanför och ingen öppnade. De var jobbigt för man var rädd, arg och vilsen på samma gång..

Det blev rättegång angående vårdnaden, de slutade med att vi träffade pappa varannan helg vilket inte vart sådär jättebra!
Vi fick vara med om en hel del saker som jag idag inte vet om de är mardrömmar eller faktiska händelser, men att min pappa inte var särskilt snäll mot oss de vet jag med all säkerhet!
Pappa fick ett dilemma att träffa oss med tredjepart för att få träffa oss överhuvudtaget, de slutade där...

Vi träffar inte pappa på 10 år. Han valde bort oss, vad tänker man som barn om de?
Dem två första jularna ringer han och berättar att han är påväg med julklappar och att vi ska kolla i fönstret, vilket han aldrig kommer med.. Besvikelsen över att han inte kommer är större än besvikelsen över uteblivna julklappar..

Min bror och jag går på BUP, barn och ungdomspsykiatrin och börjar väl må lite bättre.. Sen råkar min mamma ut för en bilolycka och får en bestående skada som kommer att påverka oss både ekonomisk men även i vardagliga livet.. De var en jobbig omställning för oss alla och jag tyckte så synd om mamma som nyss fått jobb inom de hon faktisk pluggat så hårt för att bli nämligen massageterapeut!

Vi flyttar till Köping och börjar ett nytt liv här i tron om att allt ska bli bättre, som sen visar sig bli total katastrof..
De börjar med att jag och min bror får diagnosen dyslexi och skolan går väl sådär och folk har svårt att förstå våran diagnos vilken för min del slutar i att jag inte har speciellt många vänner och dem jag väl får går emot mig och misshandlar mig psykiskt tills jag är så rädd att jag inte går till skolan längre..

Vi flyttar till kolsva då mamma träffat en man som vi trodde var hennes nya framtid, där får jag en nystart och börjar på ny skola och får några nya vänner. Livet känns återigen lite hoppfullt. Fortsättning följer...